Hur ett möte för Sponsor Light kan gå till…

Posted on Nov 28, 2018 in Rapport

Resan upp till Kasese från Fort Portal var som vanligt skakig, otroligt vacker och fylld av roliga möten. Jag, Moa, tog mig till den minibuss, här kallad ”shared taxi”, som lämnar stationen när den är full. Och då menar jag full. Det är tre säten per rad och vi sitter fyra-fem personer på varje, plus väskor. Folk skrattar och pratar, det är höns och småbarn som langas omkring bland passagerarna. Om en mamma vill kolla sin telefon eller ta upp något ur väskan sätter hon bara barnet i närmaste passagerares knä. Hönsen kacklar till då och då mellan våra fötter och ”konduktören” hänger utanför den öppna sidodörren för att ropa in folk och fylla på det redan sprängfulla fordonet. Bredvid mig på ena sidan satt en mamma med ett litet barn som hela tiden ville peta mig på armen, i håret och i väskan. Mamman sa inte till men skulle heller inte protestera om jag sa till på skarpen eller flyttade barnet en rad bak (det såg jag en kille göra en gång), här uppfostrar alla allas barn och hjälper dem om de behöver. På andra sidan, med alla sina papper halvt utspridda över sitt eget och mitt knä, satt en domare i kråsblus och slängkappa, kom just från domstolen. Vi diskuterade det ugandiska rättsväsendet men gled in på svenska skolsystemet. Han frågade om Sverige var en del av U.K. När jag sa nej hävdade han bestämt att vi alla fall lyder under Queen Elisabeth. Jag gick inte in på djupet i frågan.

Väl framme i Kasese dammade det röda dammet som vanligt och solen stod rakt upp på himlen. Jag och min tunga väska med babykläder, böcker till vårt bibliotek och lite bröd och godis till Simons barn, började vandra längs gatan, ångrade mig, det var otroligt varmt, jag vinkade in en bodaboda, motorcykeltaxi, och åkte ca 500 m för 1000 ugx (2,50 kr) för att starta min dag med en dubbel espresso på lokala bönor på café Oligato mitt i stan. Sedan kom Simon och vi gick igenom allt nytt som hänt i Sponsor Light. Vi har fått vatten indraget och en kran, bara att de som skulle installera kranen kom när ingen var där och utan att fråga satte de den ca 50 meter från köket, mitt i ett majsfält, för om inget annat sagts så sätter de den där tomtgränsen startar, enligt dem. Så vill vi dra om det och få vatten vid vårt kokhus så måste vi betala för ny installation. 100 000, ca 250 kr. Vi sa att vi måste få det gjort innan julfesten då vi ska laga mat till 130 personer. Vi har ju haft julfest varje år sedan 2007 och i år har vi svenskt deeptravel-besök plus ett helt eget kök så vi måste såklart fira. Det blev dock lite diskussion fram och tillbaka för vi har ett tak som läcker, det borde kanske fixas hellre än att ha fest. Samtidigt är festen något alla ser fram emot och som enar oss och för många familjer är vårt julpaket det enda extra de kan har att ge sina barn på juldagen.
Vi tror att vi kan klara båda, bestämde att sälja Adams fina julklappskort i år igen och se om vi får ihop det.
Så vi planerade för fest; fiskedamm, 5-kamp, pliauarice och paket hem med nödvändigheter bestämde vi oss för. Fiskedammen med något litet för alla blir istället för julklapp, så kan även syskon och andra barn som inte är med i Sponsor Light få en liten julgåva.

Vidare pratade vi om de barn som utmärkt sig i skolan, att det är viktigt att uppmärksamma dem och sporra de andra barnen att göra sitt bästa. Stämningen i gruppen är enligt Simon väldigt positiv och de hjälper varandra, t ex genom att den som har el hemma bjuder in de andra att plugga på kvällen när de gjort klart sina sysslor hemma. Våra coacher funkar bra och speciellt tjejerna, Alicia och Evelyn, är dedikerade och kommer varje lördag och söndag, anstränger sig för att hitta aktiviteter till barnen och håller ordning. Ednus försöker efter bästa förmåga men han har inte lika lätt att ta ansvar och se vad som ska göras. Eftersom han inte längre går i skolan är dock de 15000 ugx (30kr) per vecka han får för att coacha i Sponsor Light hans enda inkomst och vi är inte redo att ta det ifrån honom ännu, Simon ska dock ta ett snack med honom och förklara att han måste bidra med det han har och kan. Det verkar som att vi har tjuvar på nätterna, vår nattvakt har flera gånger jagat iväg folk som smyger omkring och en gång tappade någon ett järnspett när hen sprang iväg. Vi sätter upp ”fencing” på att-göra-listan. Det blir dock efter taklagning, vattenkransflyttning och julfest.

Vi pratade också om Shakila, den brännskadade flickan som bara hade sin gamla mormor och nu lever helt själv, vi ser henne som än mer sårbar än de andra barnen och hon får extra pengar varje månad för mat och hygienartiklar så att hon ska kunna bo hos grannfamiljen utan att ligga dem till last ekonomiskt. Simon berättade att han flyttat henne till en ny familj för det kom en mormor till barnen i familjen där hon bodde och fördelade hennes mat bland de andra barnen och tyckte att Shakila som får lunch i skolan, kunde hoppa över frukost och istället ge den till småbarnen som var hemma. Det är så små marginaler att de blev avundsjuka en gång då Simon köpt henne bröd eftersom hon fått lite extrapengar från Sverige. Nu bor hon hos en annan familj och verkar trivas bra. Hon har stort förtroende för Simon och vågade till och med be honom om pengar till bindor då han glömt att köpa det- Han gav henne 5000 ugx (12kr) och dagen efter kom hon tillbaka med växel på 1300, det tyckte jag var snyggt. Det verkar i alla fall gå bra i skolan för alla barnen och föräldrarna ser till att lunchen vi lagar transporteras till skolan.

Efter vårt lilla informella cafémöte (de har formella styrelsemöten varje månad som Simon rapporterar till och ifrån) begav vi oss mot byn Kibenge där vi har vårt Zigge House. Bergen stod täta och gröna och överallt växer majs, bönor, kaffe och mangoträd. Vi mötte många människor längs vägen och Simon måste stanna och hälsa artigt på de flesta. ”Wobukire”, god morgon, fast klockan snart är två på eftermiddagen. Det är lite roligt men en hälsar alltid god morgon första gången på dagen en träffar en människa, även om det är senare, andra gången god dag, tredje godkväll osv. Vi tar oss en bra bit upp på berget med motorcykel, det har inte regnat på ett tag och vägen är fast. Just när vi stannade för att gå sista biten hördes ett tjut från ett av de små husen som klättrar upp för bergssluttningen. ”Moa!!” Runt tio av våra Sponsorlight-barn kom utspringande och kramade mig, hälsade välkommen. Sen blev de blyga, jag frågade lite om skolan, de hade haft sista dagen igår och gjort alla examensprov, tydligen jättesvåra. Sedan drog de sig tillbaka och vi fortsatte upp till Simons fru och barn i ett hus halvvägs upp i bergen. Jazila är höggravid och Simon skämtade om att jag kanske skulle få förlösa henne, jag log lite stelt. Där går nog gränsen för mitt engagemang tänkte jag. Vi fick ett mål mat, sötpotatissoppa, köttgryta och matbanan bland barn, höns, marsvin, kaniner och nyfikna grannar. Jag gav dem bebiskläder som fina vänner i Sverige skickat med. Fanns även en del andra presenter att dela ut och jag fick en klase små söta gula bananer med mig hem.

När solen började gå ner vid sjutiden var det dags för mig att knöka in mig i en ny taxi och tre timmar senare, underhållen av en ung man som hade tusen frågor om Europa men också berättade om sin musikkarriär som börjat bra men fick stå på vänt för jordbruk är så mycket roligare, han brann för ekologisk odling och hade en examen i agriculture och ägnade sig nu åt att odla sötpotatis och chili. Han frågade om det var sant att vita fruar alltid är besvärliga, jag sa ja. Vid niotiden var jag hemma igen och det är ungefär så vi jobbar i Sponsor Light. Tack för att ni gör det möjligt.